Uutiset

Hanna jobbskuggade Vates

06.04.2017

Hanna Grandell ja Liisa Lilja. Kuva: Jenny SaloJag har idag fått vara med och skugga en arbetsdag med Vates som inte har varit en vanlig dag utan seminarium med olika föreläsare, först var de en man som heter Juha Mikkola och jag kom in i mitten av hans tal och han tala om arbetsrehabilitering, det var finska och ett svårt ämne att hänga med när man inte var med från hans början.

Så tala en kvinna som heter Nina Vanhanen om Petrea rehabilitering och hon tala om att man måste vara motiverad och att jobbet inte kommer och knackar på din dörr. De finns många som orkar upp ur sängen och kommer på jobb men sedan tar de för lång tid och då finns det inte pengar för ett långsamt arbete. Det finns många människor som har ett yrke och har behörighet, men om man blir sjuk så förändras livssituationen – och då är man i blåsten. Någon kan ha bra och sämre dagar och problemet med det är att en arbetsgivare vill inte ta emot en arbetare som plötsligt är borta en vecka för att den inte kommer upp ur sängen men man får inte heller bidrag för att man också har bra dagar då man är helt frisk.

Så var de en från Neuroliitto. Hon tala främst om sjukdomen ms. Det är en mycket tråkig sjukdom som har både med det neurologiska nervsystemet och muskler att göra och många sinnen blir tunga att leva med, koncentrationen, minnet, synen, humörsvängningar, kroppen och orken. Mediciner kan göra det lättare om du hittar "boven " i tid. Du kan uppskjuta nedgången med 15 år, men om du byter medicin så kan du ha en sämre period och då är du efter i jobbet om du har ett jobb. Så många vill kanske inte i första hand ropa ut att man har fått diagnosen ms när man söker efter eller har ett jobb.

Slutligen var det en flicka som heter Liisa Lilja. Hon var född med "superman-inställning ", då menar jag att hon hade från början en sådan kämpaglöd och sisu som inte är många förunnat. Hon sa som fyraåring att hon ville bli indian när hon blir stor. När hon var åtta år fick hon cancer i benet, så man var tvungen att amputera hennes ena ben, hon var två år på sjukhus och fick protes. Hon hade en mycket stark mentalitet som har fört henne långt, hon är en VM-idrottare idag, hon har simmat och cyklat och sprungit. Hon måste rakt fram och snabbt, då klarar hon sig bra. Hon vill inte vara "idrottaren på ett ben", hon vill vara Liisa Lilja som springer hårt, och är en bland alla tävlare.

När Liisa var liten var hon en storasyster som fick låta lilla syster vinna, så nu har hon levt ut sin vinst som idrottare. Hon tala också om hela resan, det tar veckor att planera en bergsklättring, och länge att klättra, men att vara på toppen tar några sekunder, så man måste njuta av hela resan. Hon har inte alltid blivit bra bemött, ibland får hon för mycket hjälp och ibland för lite, någon kan komma fram springande och knyta hennes skosnören. Jaa. Det var en kvinna som hade lärt sig att tävla sig fram genom livet, men jag sa åt henne att kom ihåg att du är också bra om du inte vinner.

Mina egna filosofier efter dagen

De finns en finsk svordom som jag tycker att inte borde vara en svordom: jumalauta. Tänk istället Jumala auta. Det har en kraft som hjälper dig vidare och den kraften kände jag i Liisa Lilja.

De var viktigt vad de andra sa och jag förstod bra men det var prat och fakta till mitt huvud, Liisa Lilja talade till mitt hjärta. Alla talade på finska och jag är finlandssvensk, men Lilja tala om sig själv och när man talar om sig själv så går man genom alla språkens gränser, då glömmer jag att jag inte förstår finska.

En annan tanke som jag fick var att vi i flera generationer har blivit uppfostrade:
Du skall icke vara synlig
Du skall icke ha åsikter
Du skall helt enkelt vara tyst, se trevlig ut och visa gått exempel.

Nu har vi kommit till en ny tid som vi kan kalla "trotsåldern". Kvinnor, finlandssvenska och personer med ett funktionshinder jag hör till alla tre. Vi har sett tillräckligt vi har varit tysta för länge...

Nu tar vi varandra i handen och säger Jumala auta, nu räcker de till!

Finlands största problem är systemet, det ser vackert ut som en snäcka på utsidan men snigeln som gömmer sig där inne mår dåligt. Finland är byggt för friska kunniga flitiga människor, men människor i Finland är inga maskiner utan många är trötta, sjuka och klarar inte ett jobb som motsvarar en maskin.

Många människor vill arbeta och behöver ett jobb både för ekonomi och för att må bra, men du räcker inte till om du inte är 100 % arbetare. Det finns en massa olika föreningar som jobbar för personer med funktionshinder, men de är som tio fingrar som inte känner till varandra. Låt om oss göra dessa tio fingrar till två händer så knäpper vi våra händer så alla tio fingrar jobbar för samma sak. Vi har samma behov men vi känner inte varandra, därför tar de tid och arbete och pengar och energi.

Vi är en massa syskon som försöker vara självständiga och klara oss själva, men om vi ser det från en annan vinkel och bildar en familj så blir vi större och synligare och har lättare att nå våra mål. De här är mina tankar från Job Shadow Day. Tack för en givande dag.

M. V. H
Hanna Grandell